Mediamänniskors dilemman

I journalistyrket ligger en del inbyggda problem av etisk karaktär som är svåra att hantera för de flesta mediamänniskor. Ett av problemen ligger i att man faktiskt regelbundet måste leverera nyheter och att om det inte finns några sådana kanske måste producera ( hitta på ) nyheter ? Ytterligare ett problem ligger i att man, särskilt i public service kanalerna, tror sig vara bärare av någon slags allmängiltig sanning som skall meddelas alla medborgare. Då någon "sanning" i detta avseende i regel inte finns blir det problem med trovärdigheten i rapporteringen. Många media upphöjer sina journalister till experter inom vissa sakområden vilket är olyckligt och enligt min uppfattning skadligt för samhället eftersom den övervägande delen inte är några experter på det område de uttalar sig om. Ett tredje problem är att de texter som skrivs i dags och kvällspress skall kunna läsas av de flesta människor utan större problem. Texten lär då ligga på en nivå som gör att en 12 åring skall kunna läsa den. Risken finns att man i ett sådant enkelt vardagsspråk tappar mycket av budskapet. Farligast blir det när "proffstyckare får uttala sig i viktiga frågor. Vad de gör är just att de tycker till, vilket oftast blir mycket subjektivt och spekulativt, och detta i regel utan att lägga fram grunder, fakta, argument och referenser som styrker det de säger. Skillnaden mellan vad en "proffstyckare" och en verkligt sakkunnig skulle ha sagt är sannolikt ganska stor. En sakkunnig skulle i vart fall inte uttala sig utan vetenskaplig grund och avhålla sig ifrån att spekulera i saken. Jag avslutar med att citera Torsten Ehrenmark: "skillnaden mellan en vetenskapsman och en journalist är att vetenskapsmannen lär sig mer och mer om mindre och mindre, till slut vet han allting om ingenting, medan en journalist lär sig mindre och mindre om mer och mer och vet till slut ingenting om allting".